Jajjemen ni ser rätt ;)
Vårt tillskott i familjen :)
Something for someone.
Kärleken till ett barn..
Det finns inte någon utan egna barn som kan förstå den otroligt smärtsamma kärleken till ett barn.
Den kärleken som gör att man känner sig som en dålig människa dom dagar man inte är närvarande. Den kärleken som gör att jobbet inte riktigt är lika roligt som hemmalivet med en glad liten kis.
Den kärleken som gör att precis ALLT du gör är med en nypa ångest och saknad. Saknad till sitt barn. Alltid oavsett!
Att de kan göra så jävla ont att älska någon så in i helvete starkt!
Kärleksbomb!
Han friade!!
Obeskrivlig kärlek! Kan inte bli mycket lyckligare! :D Älskar dig min fina fästman! <3<3<3
Så fantastisk mycket kärlek!!!
Vårt nys hus!
https://cdn1.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d583dddf2b3730f75b6a5.jpg" class="image">
https://cdn3.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d584b9606ee335c1ba18b.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d58569606ee3331936a20.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d585fddf2b37307bec3db.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d58619606ee3309eaa3b9.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d5865e087c33adeb1c85b.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d5875ddf2b372ddd15fda.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d58a09606ee335c1ba18f.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/327001/7-3/pic_517d58b6e087c33af4742e11.jpg" class="image">
Dom finaste i mitt liv <3
Sen jävlar blev jag skitnödig!
Tisdag eftermiddag den 24 Juli. Jag, min pojkvän och några tjejkompisar satt i vårt vardagsrum och diskuterade tecken på att förlossningen kunde vara nära. Vi smidde planer om vad jag skulle göra för att skynda på allting, det handlade om allt mellan att trycka i mig 10 färska annanaser till att ha sex 22 gånger på 10 min. Jag kan ju tilllägga att samtalet var rätt detaljerat, haha. Jag var beräknad den 29 Juli, alltså på söndagen.
Mina vänner åker hem, jag ställer mig och bakar chokladbollar och planerar i huvudet att min karl ska få det lite roligt ikväll. Klockan 21 går jag på toa och ser att proppen gått! Jag går ut ifrån toan med ett brett leende och nämnde detta för Freddy, som trodde att jag drev. För ett litet tag trodde jag också att jag drev därav det fåniga smilet. Vi åt chokladbollar och jag berättade skrattandes vad jag planerade för kvällen men att det nu inte gick, rätt kul att se hans reaktion!
Jag gick och la mig runt 22 tiden med tanken att det skulle dröja minst en vecka till förlossningen då jag läst att det inte alls innebär att det är igång. Klockan 12 vaknar jag av vad jag tror är värkar. Går upp, ringer mamma och pratar i ett par timmar. Hon verkar övertygad om att det är värkar medans jag fortfarande tror att jag lurar mig själv, runt 3 tiden hör jag att Freddy är vaken så jag går in och frågar vad han håller på med.
-Ja? Jag antar att vi ska till BB? sa han lite groggy och lät sjukt glad.
Haha nej, vi ska avvakta ett tag.
Han bestämmer sig iallafall för att åka till jobbet och hämta personbilen så att vi kan åka när det är dags. Anneli, Texas gudmor kom till oss vid 5-6 på morgonen tror jag. Och jag hade inte sovit en blund sen kl 12. Jag ringde förlossningen och rådgjorde med dom och dom tyckte att vi skulle avvakta så länge jag orkade. Fick rådet att ta 2 alvedon och försöka sova.
Jotjena! Knaprade i mig alvedon och fick sova 30 min, sen låg jag vaken igen, kunde ta 2 nya alvedon vid 11 igen och fick sova 30 min till. Tillslut sa vi att vi skulle käka lunch och dubbelkolla BBväskorna och åka. I luuugn och ro :)
14.00 kom vi in till förlossningen. Jag var då öppen 1,5 cm, så det var bara att promenera runt på sjukhuset. Eftersom att jag hade sån förlossningsfobi och depression så skickade dom inte hem mig igen. Vi kom tillbaka lite senare och var fortfarande öppen lika lite, men värkarna blev värre. Tog ett bad på 1,5 timme och allt blev bara värre och värre hela tiden. Fick tillslut lustgas, tack gode gud! sen följde 11 timmars öppningsarbete tills jag var 4 cm öppen så jag kunde få epiduraljäveln! Under dessa 11 timmar grät jag, spydde av smärta, hinkade i mig så mycket lustgas att jag trodde Texas skulle vara högare än ett höghus när han kom ut!, jag fick dubbel sövningsdos utan resultat, värkstimulerande, spräckte hinnan, jag hade besök av folk jag knappt kommer ihåg, men bästa av allt så upprepade jag hela tiden hur lycklig jag kände mig. Trotts smärtan!
Klockan 4 ungefär, 28 tim efter första värken fick jag Epidural. Som en skänk från ovan! Dock har jag hört att den stackars narkosläkaren som satte den på mig var rätt uppstressad efteråt. Haha! Jag hade ont!
Sen var värkarna helt klart genomlidliga. Men när jag minns tillbaka så känns det inte som att det var 10 tim kvar till lilleman ville titta ut, känns som max 1 timme! Epiduralen fick dom alltså fylla på i 10 timmar, plus lustgas på full spetta, med ett avbrott någon timme. Sen jävlar blev jag skitnödig! Trodde jag skulle dö! Och då var det plötsligt dags?! Jag förstog ingenting. Som en blixt från klar himmel kom barnmorskan in och sen var det bara att krysta! 20 min senare var Texas ute. 13.45 föddes han. 37 timmar tog det, den bästa jävla upplevelsen i mitt liv! Trodde folk var dumma i huvudet och helt från vettet när dom förklarade en förlossning som underbart, men se på fan! Oslagbart! All smärta var bara en liten väg till vad som skulle komma ut, och nu är han här resten av mitt liv! :D min fina vackra son! Jag älskar dig och din pappa så mycket!
Ännufler bilder!
Bildbomb
Graviditetsdepression.
Sitter och tittar på Sofias änglar. Tårarna bara rasar ner för kinderna.
Det handlar om ett par som vart gravida, och kvinnan hamnade i en graviditetsdepression. Hon fick flytta till ett behandlingshem och fick bo kvar där även efter förlossningen. När sonen var 2 veckor så vart kvinnan friskförklarad och dom sa att hon inte var självmordsbenägen. Dagen efter mötet tog hon sitt liv.
När jag var gravid i vecka 14-15 började jag må riktigt dåligt. Det hela eskalerade och vart bara värre och värre. När jag var i ca vecka 20 sökte jag hjälp. Jag fick då veta att jag var djupt deprimerad. Jag sov 18-22 timmar per dygn och gjorde ingenting om dagarna. Jag hade panikångestattacker och vart ledsen och arg över minsta lilla. Det var stunder då jag inte ens ville vara gravid. Jag var också livrädd för att inte kunna ta Texas till mig. Min allra största rädsla var en förlossningsdepression.
Men jag fick hjälp och gick och pratade 1 gång i veckan fram till förlossningen, och när det närmade sig förlossningen så gick jag även på auroramöten. Jag är så otroligt tacksam för den hjälp och det stöd jag fick!
När det var dags för förlossning så släppte allt! - Oron, paniken, ångesten, instängd-känslan och rädslan bara försvann. Jag hade ju fött fram den vackraste varelse jag någonsin sett och jag kunde inte förstå vad jag mått så dåligt över.
Jag lider verkligen med familjen. Kvinnan som inte får se sin son växa upp, att hon inte orkade kämpa och vara med om allt det underbara. Jag lider med mannen som samtidigt som hans underbara son föddes till världen så förlorade han någon han älskade högt. Jag lider med pojken som aldrig får känna sin mamma.
Det som gör ondast är att tänka sig in i situationen, jag kan inte förstå att man inte vill kämpa för att få se sin son växa upp. Jag är så glad att jag kom ur det där helskinnad och för att jag mår bra nu.
Älskar dig min son och är tacksam att du finns i mitt liv <3
En kort period av ett liv <3
Det snurrar i huvudet. Tusen tankar. Har legat i lugn och ro i sängen säkert 2 timmar nu men lyckas ändå inte somna.
På fredag.. På fredag åker han. Har försökt att inte tänka så mycket på det men inser att det kanske är jobbigare än vad det verkat. Han är ju min lilla lillebror! Hur ska det gå? Vad är det för folk där? Hur kommer han må? Vad kommer han få göra? Hur ensam kommer han att känna sig? Hur många av hans tankar kommer komma ikapp honom åter och åter igen och gnaga på honom när han inte har annat att göra?
Vad ska jag göra? Eller vi? Och vad ska vi säga? Vi kan ju knappast trösta eller komma med ett ynkligt "det löser sig".
Varför är folk så bra på att döma? "Hoppas han lär sig något nu då" "ja han visste ju att det var fel"
-Ja men vad hjälper det att folk gnuggar in det lite extra varje gång det pratas om det? Vad tror ni att han gått och grubblat på det senaste året? Han behöver positiva ord som "vi ses ju snart igen" eller "jaha du lär ju vara bitig när du kommer hem" ;)
Lite humor i allvaret. Även om det är svårt.
Vill skriva mycket men vill inte bli för personlig.
- Det som inte dödar, härdar!
See you in a wile, Brush!! <3
Löööv is in the aaair!
Texas ligger på golvet och leker, han blir 6 månader nu på lördag.Tiden går så jäkla fort! Det känns som igår jag låg på BB och jobbade mig igenom ett 40 tim långt verkarbete.
Helt plötsligt, från ingenstans känns det som så sitter han upp nästan helt själv, han skrattar åt saker han tycker är roligt, han vänder sig om själv, han har fått en helt egen personlighet och ett eget temprament. Han säger ifrån när något är fel och han visar när han tycker något är kul.
Minns knappt längre när han inte kunde lyfta sitt eget huvud, eller när han inte log alls.
Ser så otroligt mycket fram emot dom kommande åren med min familj. Hans första steg, hans första ord, när han springer in i ens armar när man kommer hem. När han börjar skolan och åker på utflykter. När vi åker till badhuset eller skridskobanan och leker!
Innan jag vart gravid ville jag jobba, helst långt hemifrån. Åka på långkörningar och bo i bilen. Nu känns det väldigt avlägset. Men det gör ingenting. För nu har jag så mycket mer att se fram emot <3
Nu har vi andra drömmar, familjedrömmar. Jag och freddy har skapat oss egna drömmar tillsammans. Och förhoppningsvis inom loppet av ett par år kommer dom att besannas =)
Jag älskar mina grabbar så sjuuukt mycket! Kan inte fatta hur mycket två människor kan betyda. Det är lpngt mer än någon kan förstå som inte varit i denna sits!
Förträngda minnen
Hur startar man ett inlägg man inte ens vet vad det ska handla om? Det enda man vet är att man behöver få ut ord. Jag vill skriva om mina minnen, om hur vårt hem såg ut när vi, jag och min bror var små. Hur vi bodde. Hur det såg ut. Hur det luktade. Vilka kompisar som bodde nära oss. Vilka vi var ute och cyklade med.
Vad gör man när man inte minns något av detdär? När man har kommit på sig själv att ha förträngt halva sitt liv. Jag kommer aldrig kunna måla upp en bild i en bok med ord om hur lycklig jag var som barn. Om inte orden är påhittade såklart. Jag kommer aldrig kunna nicka instämmande när mamma berättar om saker vi gjorde när vi var små. Jag minns inte ens när min yngsta lillebror låg i mammas mage. Han är bara 12 idag. Jag verkar varken minnas bra eller dåliga stunder, men tack och lov minns jag flest bra.
Jag har ju såklart ett par små minnesbilder, men inga tidsperspektiv alls.
Jag tror mig veta varför jag förträngt hela min uppväxt, vilket vi kan utelämna här. Och jag frågar mig själv om det är värt att prata med någon om det. Om det verkligen är värt att slita upp gamla sår. Och om jag ens vill minnas. Varför jobba på att minnas något som mitt psyke jobbat så hårt på att gömma undan?
Jag kommer iaf dokumentera och återberätta hela Texas uppväxt och barndom för honom åter och åter igen och göra den till något han kan skryta om och se tillbaka på med ett leende på läpparna, och berätta om med glädje i rösten för alla sina närmsta. Det är han värd, och det kommer alla underbara människor vi har runt oss idag att bidra till!
