AnnelieMyrberg

Stog i Tebban i Fredags med Hanna och skulle byta linne.

Telefonen ringer och det är pappa, han säger att farmor har blvit sämre. Dom tror att hon ska gå bort inom snar framtid, Jag grät, men trodde inte att det skulle gå så fort. Trodde att jag skulle hinna hälsa på. Inte ens kunde jag åka dit när jag visste att det inte var lång tid kvar. Det är inte långt till vaxholm, det hade inte varit svårt. Men icke... Fan vad jag skäms! Fattar inte varför!

När farfar dog var det en annan sak, han dog i thailand helt utan förvarning, man hade inte en chans att säga hejdå. Men den här gången hade jag det, men tog den inte. Dumma jävel! :(

Jag kommer ihåg när vi var små och farmor var och hälsade på oss över jul, Hennes drömmar var dom största och mest storstilade drömmarna jag visste! Jag visste att de aldrig skulle kunna slå in, allt hon ville göra för oss. För hon var svag redan då. Men vi lät henne drömma och planera, och vi låtsades drömma vi också. För hennes skull.

När hon åkte in på hem i Vaxholm lovade jag mig själv att försöka hälsa på lite oftare. Det vart vell någon gång då och då, men sen så började skolan, jag flyttade, fick massa saker jag var tvungen att ta hand om, fick inte tid. men nu, nu önskar jag att jag kunde ta mig den tiden. Det skulle nog räcka med ett par gånger i månaden. Men vad jag önskar allra allra mest var att jag hade åkt in till dig i fredags när jag fick veta. Det gör ont i hela kroppen att jag inte gjorde det. Saknar dig! Saknar ditt glada ansikte och dina drömmanden! Men jag vet också att du får det bättre där uppe! Hälsa Farfar från mig! Från oss!