AnnelieMyrberg

Sitter och tittar på Sofias änglar. Tårarna bara rasar ner för kinderna.

Det handlar om ett par som vart gravida, och kvinnan hamnade i en graviditetsdepression. Hon fick flytta till ett behandlingshem och fick bo kvar där även efter förlossningen. När sonen var 2 veckor så vart kvinnan friskförklarad och dom sa att hon inte var självmordsbenägen. Dagen efter mötet tog hon sitt liv.

När jag var gravid i vecka 14-15 började jag må riktigt dåligt. Det hela eskalerade och vart bara värre och värre. När jag var i ca vecka 20 sökte jag hjälp. Jag fick då veta att jag var djupt deprimerad. Jag sov 18-22 timmar per dygn och gjorde ingenting om dagarna. Jag hade panikångestattacker och vart ledsen och arg över minsta lilla. Det var stunder då jag inte ens ville vara gravid. Jag var också livrädd för att inte kunna ta Texas till mig. Min allra största rädsla var en förlossningsdepression.

Men jag fick hjälp och gick och pratade 1 gång i veckan fram till förlossningen, och när det närmade sig förlossningen så gick jag även på auroramöten. Jag är så otroligt tacksam för den hjälp och det stöd jag fick!

När det var dags för förlossning så släppte allt! - Oron, paniken, ångesten, instängd-känslan och rädslan bara försvann. Jag hade ju fött fram den vackraste varelse jag någonsin sett och jag kunde inte förstå vad jag mått så dåligt över.

Jag lider verkligen med familjen. Kvinnan som inte får se sin son växa upp, att hon inte orkade kämpa och vara med om allt det underbara. Jag lider med mannen som samtidigt som hans underbara son föddes till världen så förlorade han någon han älskade högt. Jag lider med pojken som aldrig får känna sin mamma.

Det som gör ondast är att tänka sig in i situationen, jag kan inte förstå att man inte vill kämpa för att få se sin son växa upp. Jag är så glad att jag kom ur det där helskinnad och för att jag mår bra nu.

Älskar dig min son och är tacksam att du finns i mitt liv <3