AnnelieMyrberg

Tisdag eftermiddag den 24 Juli. Jag, min pojkvän och några tjejkompisar satt i vårt vardagsrum och diskuterade tecken på att förlossningen kunde vara nära. Vi smidde planer om vad jag skulle göra för att skynda på allting, det handlade om allt mellan att trycka i mig 10 färska annanaser till att ha sex 22 gånger på 10 min. Jag kan ju tilllägga att samtalet var rätt detaljerat, haha. Jag var beräknad den 29 Juli, alltså på söndagen.

 

Mina vänner åker hem, jag ställer mig och bakar chokladbollar och planerar i huvudet att min karl ska få det lite roligt ikväll. Klockan 21 går jag på toa och ser att proppen gått! Jag går ut ifrån toan med ett brett leende och nämnde detta för Freddy, som trodde att jag drev. För ett litet tag trodde jag också att jag drev därav det fåniga smilet. Vi åt chokladbollar och jag berättade skrattandes vad jag planerade för kvällen men att det nu inte gick, rätt kul att se hans reaktion!

 

Jag gick och la mig runt 22 tiden med tanken att det skulle dröja minst en vecka till förlossningen då jag läst att det inte alls innebär att det är igång. Klockan 12 vaknar jag av vad jag tror är värkar. Går upp, ringer mamma och pratar i ett par timmar. Hon verkar övertygad om att det är värkar medans jag fortfarande tror att jag lurar mig själv, runt 3 tiden hör jag att Freddy är vaken så jag går in och frågar vad han håller på med.

-Ja? Jag antar att vi ska till BB? sa han lite groggy och lät sjukt glad.

Haha nej, vi ska avvakta ett tag.

 

Han bestämmer sig iallafall för att åka till jobbet och hämta personbilen så att vi kan åka när det är dags. Anneli, Texas gudmor kom till oss vid 5-6 på morgonen tror jag. Och jag hade inte sovit en blund sen kl 12. Jag ringde förlossningen och rådgjorde med dom och dom tyckte att vi skulle avvakta så länge jag orkade. Fick rådet att ta 2 alvedon och försöka sova.

Jotjena! Knaprade i mig alvedon och fick sova 30 min, sen låg jag vaken igen, kunde ta 2 nya alvedon vid 11 igen och fick sova 30 min till. Tillslut sa vi att vi skulle käka lunch och dubbelkolla BBväskorna och åka. I luuugn och ro :)

 

14.00 kom vi in till förlossningen. Jag var då öppen 1,5 cm, så det var bara att promenera runt på sjukhuset. Eftersom att jag hade sån förlossningsfobi och depression så skickade dom inte hem mig igen. Vi kom tillbaka lite senare och var fortfarande öppen lika lite, men värkarna blev värre. Tog ett bad på 1,5 timme och allt blev bara värre och värre hela tiden. Fick tillslut lustgas, tack gode gud! sen följde 11 timmars öppningsarbete tills jag var 4 cm öppen så jag kunde få epiduraljäveln! Under dessa 11 timmar grät jag, spydde av smärta, hinkade i mig så mycket lustgas att jag trodde Texas skulle vara högare än ett höghus när han kom ut!, jag fick dubbel sövningsdos utan resultat, värkstimulerande, spräckte hinnan, jag hade besök av folk jag knappt kommer ihåg, men bästa av allt så upprepade jag hela tiden hur lycklig jag kände mig. Trotts smärtan!

 

Klockan 4 ungefär, 28 tim efter första värken fick jag Epidural. Som en skänk från ovan! Dock har jag hört att den stackars narkosläkaren som satte den på mig var rätt uppstressad efteråt. Haha! Jag hade ont!

Sen var värkarna helt klart genomlidliga. Men när jag minns tillbaka så känns det inte som att det var 10 tim kvar till lilleman ville titta ut, känns som max 1 timme! Epiduralen fick dom alltså fylla på i 10 timmar, plus lustgas på full spetta, med ett avbrott någon timme. Sen jävlar blev jag skitnödig! Trodde jag skulle dö! Och då var det plötsligt dags?! Jag förstog ingenting. Som en blixt från klar himmel kom barnmorskan in och sen var det bara att krysta! 20 min senare var Texas ute. 13.45 föddes han. 37 timmar tog det, den bästa jävla upplevelsen i mitt liv! Trodde folk var dumma i huvudet och helt från vettet när dom förklarade en förlossning som underbart, men se på fan! Oslagbart! All smärta var bara en liten väg till vad som skulle komma ut, och nu är han här resten av mitt liv! :D min fina vackra son! Jag älskar dig och din pappa så mycket!