Förträngda minnen
Hur startar man ett inlägg man inte ens vet vad det ska handla om? Det enda man vet är att man behöver få ut ord. Jag vill skriva om mina minnen, om hur vårt hem såg ut när vi, jag och min bror var små. Hur vi bodde. Hur det såg ut. Hur det luktade. Vilka kompisar som bodde nära oss. Vilka vi var ute och cyklade med.
Vad gör man när man inte minns något av detdär? När man har kommit på sig själv att ha förträngt halva sitt liv. Jag kommer aldrig kunna måla upp en bild i en bok med ord om hur lycklig jag var som barn. Om inte orden är påhittade såklart. Jag kommer aldrig kunna nicka instämmande när mamma berättar om saker vi gjorde när vi var små. Jag minns inte ens när min yngsta lillebror låg i mammas mage. Han är bara 12 idag. Jag verkar varken minnas bra eller dåliga stunder, men tack och lov minns jag flest bra.
Jag har ju såklart ett par små minnesbilder, men inga tidsperspektiv alls.
Jag tror mig veta varför jag förträngt hela min uppväxt, vilket vi kan utelämna här. Och jag frågar mig själv om det är värt att prata med någon om det. Om det verkligen är värt att slita upp gamla sår. Och om jag ens vill minnas. Varför jobba på att minnas något som mitt psyke jobbat så hårt på att gömma undan?
Jag kommer iaf dokumentera och återberätta hela Texas uppväxt och barndom för honom åter och åter igen och göra den till något han kan skryta om och se tillbaka på med ett leende på läpparna, och berätta om med glädje i rösten för alla sina närmsta. Det är han värd, och det kommer alla underbara människor vi har runt oss idag att bidra till!
